Ett slags makt

Förkortad version av text som tidigare publicerats i Nya Upplagan, av Mats Söderlund, poet:

Alliansen i Nacka vill lägga ut alla sina bibliotek på entreprenad. Privata aktörer skall sköta driften. Marknaden ska ge låntagarna vad de vill ha.

Det vill säga: marknaden kommer att ge låntagarna det marknaden tjänar mest på att ge dem.

Detta kallar man en demokratisk reform.

Jag är poet. Jag tycker att kultur är viktigt. Det tycker Lena Adelsohn Liljeroth också. Det är därför hon är kulturminister.

Liljeroth tror på marknaden. Det gör inte jag.

Jag litar inte på marknadskrafterna som förvaltare av långsiktiga värden, kulturell kvalitet och oberoende. Inte för att jag har något emot marknaden som sådan, men jag tror att alla marknader behöver regleras utifrån sin särart. Finansmarknaden, fastighetsmarknaden, energimarknaden osv. Vissa verksamheter kanske inte ens ska analyseras i ekonomiska marknadstermer?

När jag lyssnar på Liljeroth gör jag det som författare och poet. Jag försöker förstå hur det hon säger påverkar mina möjligheter att läsa och skriva poesi, att se på film, gå på biblioteket, lyssna på musik, gå på teater osv. Jag tänker på den skapande processen, att vara kreativ.

Kreativitet är ett ord som jag försöker undvika numera.

Att vara kreativ känns som en produktionsmetod i det här sammanhanget. Kreativa näringar, kulturskapare, kulturentreprenörer.

Liljeroth är väldigt övertygande i teve när hon till exempel försvarar tillsättningen av en näringslivslobbyist i Kulturrådets styrelse. Hon säger att om han varit vänsterpartist så hade kulturlivet inte alls protesterat. Hon har förmodligen rätt. I grunden handlar det om ideologi. Men ofta när man formulerar ideologier så låter det jättebra. Man kan skriva under på nästan allt. Sverigedemokraterna till exempel är för en human flyktingpolitik. 

Och självklart får vi räkna med att alliansen vill driva en borgerlig kulturpolitik när de nu har ett slags makt, utan majoritet, men dock.

Med övertygelse säger Liljeroth att hon självklart vill se mer entreprenörskap inom kultursektorn. Och jag tänker först visst, varför inte? Men så slår det mig. Är vi inte redan entreprenörer? Att vara författare innebär att du ständigt skapar ditt eget arbete, dina egna projekt, hittar dina egna uppdragsgivare, förläggare, producenter och scener.

Entreprenörer är kreativa.

Är poeter entreprenörer?

I ett tidigt underlag från Moderaternas riksdagsgrupp skulle innehållen i biblioteken ”balanseras” ideologiskt. Det vill säga färre vänsterböcker och fler liberala författare.

Vad är det egentligen som driver dem?

Liljeroth har sagt att hon hellre köper sina böcker, än lånar på bibliotek. Jag antar att hon menar att för henne är böcker så viktiga att hon vill äga dem. Kul för henne att hon har råd med det. Och tur att hon inte läser mer än hon har råd med. Hon tror också att biblioteksutlåningen minskar eftersom människor hellre köper billiga pocketböcker. Med det finns inga direkta belägg för det. Att bokbestånden minskar, bemanningen minskar, öppettiderna minskar, bokbussar dras in och filialer stängs kan också ha med saken att göra. Tror jag. Det borde någon ta reda på.

Eller att folk varken har tid eller ork över för att ta bussen in till centrum och låna böcker efter arbetet.

Det oroar mig att marknadsanpassning kallas demokratisering. Om vi lämnar ut kulturella värden till marknaden kommer de att definieras som produkter av utbud och efterfrågan, kortsiktiga vinstintressen och kvantitet snarare än kvalitet.  Makten över den kommunala verksamheten förskjuts från dig som medborgare, till dig som konsument. Kultur, litteratur, bibliotek och kommunala musikskolor blir resultatenheter tillgängliga i första hand för de som har råd och som levererar vinster till ägarna – som inte längre är vi. Ju mindre tid och krångel du skapar för bibliotekarierna, desto bättre. Här gäller det att kränga.

Varför ägna tid åt förskoleklasser eller läsovana vuxna när det finns en vinst att göra? Besöksstatistik och utlåningssiffror används som mått på… kvalitet? Ju mer du är värd för biblioteksägaren desto mer välkommen är du.

Så in med lattemaskiner och nya kassaapparater.

På marknaden är det pengarna som styr.

När verksamheten läggs i bolag förlorar du din rätt till insyn. Offentlighetsprincipen gäller inte längre.

Staten kan stärka och skapa bättre förutsättningar för ett oberoende och dynamiskt kulturliv. Men inte på det sätt alliansen med Liljeroth i spetsen gör det. Genom att stärka och skydda marknaden och lämna över initiativet och skapandet till marknadskrafterna, ekonomiska incitament, arbetslinjen.

Det finns verksamheter som inte lämpar sig att underkastas företagsekonomiska kalkyler. Det finns kreativitet som inte omedelbart går att omsätta på en marknad. Det finns värden som inte direkt går att sätta ett pris på.

I USA finns det ett stort motstånd mot den sjukvårdsreform som ger alla tillgång till läkarvård. Den gick nästan inte att genomföra.

Så är det inte i Sverige.

Till exempel biblioteken står väldigt högt på människors lista över kommunal service som de gärna betalar skatt för. Även om de inte själva använder biblioteket särskilt ofta. Vi vill kunna säga att det är våra bibliotek. Våra folkbibliotek.

En del saker är det bra att vi samsas om.

En fri och oberoende press är bra.

Orädda författare som ägnar lång tid åt att skriva besvärliga böcker - bra.

Riksdagsmänniskor som inte är beroende av sponsorer - vill vi också ha.

Och det är vi som ska bestämma förutsättningarna, reglerna och villkoren. Inte marknadskrafterna eller börsen eller valutakursen eller en bolagsstyrelse som vi inte har valt själva.

Socialdemokraternas, miljöpartiets och vänsterpartiets kulturpolitik är sannerligen ingen dans på rosor den heller.

Men ordet kulturpolitik håller på att få en ny innebörd: Politik som utövas genom kulturen. 

Och just nu är det alliansen som har makten, i alla fall ett slags makt.

Mats Söderlund, Poet